Thomas Rosenberg i Hufvudstadsbladet 1.4.2010:

Vid Svenska social- och kommunalhögskolan igångsattes vid årsskiftet ett forskningsprojekt finansierat av Finlands Akademi, kallat Power Shifts in Agenda Settings, förkortat POSH. Bakom det kryptiska namnet döljer sig ett intressant projekt lett av professor Helena Blomberg-Kroll, där man analyserar den allt större klyftan mellan medborgaropinionen och eliten – närmast utgående från iakttagelsen att den senare alltmer fjärmas från den förra.

Ett aktuellt exempel på vad det konkret kan innebära ser vi i det kärnkraftsbeslut som man nu rustar sig för inom riksdag och regering. Ser man på diskussionen i offentligheten, t.ex. partiledare emellan, handlar det enbart om antalet nya reaktorer. Inte alls om vi överhuvudtaget vill ha, eller ens behöver, flera. Och det samtidigt som folkets flertal, gång på gång, i opinionsmätningar relativt entydigt svarar att de inte alls vill ha några nya reaktorer. Senast i den mätning som offentliggjordes häromdagen, på beställning av Yle.

Har det alltså ingen betydelse vad medborgarna anser? Att riksdagsledamöterna länge varit utsatta för målmedveten lobbning är ingen nyhet, men helt lomhörda inför sin väljarkår har de väl inte blivit? Ännu mer förvånande är det att så många förnuftiga journalister också gripits av den kärnteknologiska euforin. Låt mig nämna två finlandssvenska exempel. En ledarskribent i Vbl argumenterade nyligen för att uranbrytning också i vårt land är helt OK, i konsekvens med den kärnkraftspolicy vi gått in för. Och i ett ledarstick i Hbl häromdagen (12.3.), kring slutförvaring av kärnavfall, var kontentan att det kanske ändå är bättre att Finland tar emot också andra länders kärnavfall eftersom vi tydligen gör det bättre och säkrare än andra. Det är så man baxnar. Samma kollektiva kärnkraftseufori, eller snarare kanske -panik, har gripit omkring sig också på de tilltänkta kärnkraftsorterna, bland dem Lovisa. Delegationer från de olika partierna härstädes har i elfte timmen formligen snavat över varandra i maktens trappor, och alla med samma budskap: Lovisa dör utan kärnkraft! Och vi står alla som en man bakom Fortums tillbyggnad!

Bägge påståendena är ju, om inte lögn, så åtminstone tämligen överdrivna. Vad den förestående döden beträffar är det bara att se i backspegeln. Mer än trettio år av kärnkraftsdrift har minsann inte eliminerat stadens ekonomiska problem, än mindre arbetslösheten. Och vad enigheten beträffar existerar den helt enkelt inte. Inte bland de förtroendevalda, och ännu mindre bland invånarna i den nya kommunen. Men nu gäller det alltså att visa upp en enig fasad, och ve de fanflyktingar som opponerar sig!

Skräckscenariot tycks vara att Hästholmen blir ett mausoleum. Men det har vi faktiskt framför oss ändå. Och ju förr, dess bättre. Men enklast är det givetvis att förtränga den tråkigheten. För att inte tala om den kostsamma och besvärliga nedmonteringen av de uttjänta reaktorerna. Bättre att sluta ögonen och bygga nytt i stället. Och skjuta upp obehagligheterna till kommande beslutsfattare.