1. Jag har i dag, efter moget övervägande, tillsammans med Kim Wahlroos inlämnat besvär angående beslutsprocessen i kärnkraftsfrågan till Högsta förvaltningsdomstolen. Detta sedan Helsingfors förvaltningsdomstol förkastade vårt besvär, i ett beslut som offentliggjordes 18.12.2009 (09/1139/2).

2. Beslutet har inte varit lätt att fatta och bereder mig absolut ingen njutning, tvärtom, även om jag är medveten om att en förlängning av processen får omfattande konsekvenser. Det handlar framför allt om konsekvens och demokrati, och om att vara ärlig mot sig själv och sina principer. Jag har i mer än trettio år aktivt följt med kärnkraftsdiskussionen, och aldrig övertygats om vare sig det förnuftiga eller moraliskt försvarbara i att producera elektricitet genom att klyva atomer. Tvärtom; ju mera jag lärt mig om uranet och dess livscykel, desto mer övertygad är jag om att det varit ett misstag från början, som vi måste frigöra oss ifrån.

3. Vad handlar besväret egentligen om? Det är ett processuellt besvär, där vi (ursprungligen sex sfp-ledamöter i Lovisa fullmäktige) besvärade oss över att de tidigare kommunerna Lovisa och Strömfors på grund av forcerad tidtabell dikterad av den övervakande myndigheten Arbets- och näringsministeriet tvingades avge utlåtanden om de nya kärnkraftsprojekten (Lovisa om Fortums projekt på Hästholmen och Strömfors om Fennovoimas på Gäddbergsö). Det strider enligt vår uppfattning mot både kommunindelningslagen, samgångsavtalet (från 4.8.2009) mellan de fyra kommunerna och kärnenergilagen (åtminstone andan i den). I samtliga ovannämnda är utgångspunkten och andemeningen att ett beslut av den här storleksordningen bör fattas av den nya kommunen, och inte de som just skall upplösas. I kärnenergilagens 12 och 14 § stadgas att ett s.k pap-beslut (periaatepäätös, principbeslut) om tillstånd för byggande av kärnkraftverk bör inhämtas av förläggningskommunen. Ett uttryck för den kommunala vetorätten, som alltid varit en hörnsten i den nordiska demokratin. I kommunindelningslagens 33 § stadgas i sin tur (liksom i samgångsavtalet) att de tidigare kommunerna inte får besluta i ärenden som ankommer på den nya kommunen. I sig solklart, och rimligt – och det finns rimligtvis inte beslut av större betydelse och omfång än detta. De bör därför självfallet inte fattas av de kommuner som skall upplösas utan den den nya kommunen och dess förtroendevalda. Nu hänvisar man emellertid (först minister Pekkarinen i sitt svar på ett riksdagsspörsmål 11.3.2009 och nu Helsingfors förvaltningsdomstol i sitt beslut) till en detaljmotivering i regeringens proposition till riksdagen angående 33 § i kommunindelningslagen, enligt vilken ”uppgifter som är brådskande och skall fullgöras inom utsatt tid ankommer på myndigheterna i den kommun som upplöses eller minskar”. Lagstiftarna har alltså gjort ett undantag för ärenden av brådskande natur. Men föreligger här ett sådant? Knappast. Lagstiftarna har nog haft andra, och mer akuta ärenden i tankarna.

Men så motiverar Arbets- och näringsministeriet alltså sin tidtabell. Man har tolkat begreppet förläggningskommun möjligast snävt, och därmed avsett de kommuner som existerade just då utlåtanden inbegärdes (15.4.2009). Statsrådet fastställde ju först den 23.4.2009 beslutet om att de fyra kommunerna Lovisa, Liljendal, Pernå och Strömfors skall upplösas, och bilda den nya kommunen Lovisa. I enlighet med samgångsavtalet tillsattes en organisationskommission, som beredde alla ärenden av större betydelse för den nya kommunen. En kommission som enligt ministeriets tolkning endast var ett beredande organ, och ”således inte kan jämställas med kommunfullmäktige när det gäller begäran om förläggningskommunens utlåtande enligt 12 § i kärnenergilagen”. Det saknades alltså enligt TEM:s tolkning ”juridiska grunder för organisationskommissionens behörighet att föra talan för en kommun som ska upplösas i den mening som avses i kärnenergilagen”. Slutsatsen är därför, enligt först ministeriet (se minister Pekkarinens svar) och sedan Helsingfors förvaltningsdomstol att det ”inte har funnits en sådan i 33 § i kommunallagen avsedd myndighet, till vilken Lovisa stadsfullmäktige kunde ha överfört avgivandet av utlåtande”. Detta är såvitt vi kan förstå enbart svepskäl i avsikt att förhindra ett hänförande av frågan till den nya kommunen, och därmed att direkt agera gentemot syftet inte bara i kommunindelningslagen utan också kärnenergilagen och dess kommunala vetorättsprincip. En dylik brådska var absolut inte motiverad, med tanke på de långa tidshorisonter det handlar om när det gäller beslut om och byggande av kärnkraftverk. Det handlade trots allt bara om några månader. Det nya kommunfullmäktige valdes den 25.10.2009, och hade sitt första sammanträde den 9.11., den nya stadsstyrelsen den 16.11.2009. Ett utlåtande hade alltså kunnat inbegäras och avges till och med på fjolårets sida! Med sin omotiverade brådska har ministeriet ställt beslutsfattarna i de tidigare kommunerna inför en onaturlig beslutssituation, stick i stäv med avsikten i kommunindelningslagen.

4. Det i sak väsentliga är alltså att beslut av den storleksordningen självfallet bör tillkomma den nya kommunen. Det här speciellt som åsikterna i substansfrågan (vill vi ytterligare förlänga kärnkraftsepoken i Lovisa, och det med en avsevärt större reaktor än nuvarande, med mångdubblade miljöeffekter) i den nya kommunen av allt att döma inte är lika positiva som i det gamla Lovisa. Ett ärende av den här storleksklassen måste få ta den tid det behöver, och demokratins spelregler följas. Därför är en slutlig prövning i HFD enligt vår åsikt motiverad.

5. Jag nämnde att beslutet inte varit lätt att fatta. Speciellt inte efter att Fennovoima drog sig ur Gäddbergsö. Den tidigare situationen med två konkurrerande företag ledde ju till ett uppenbart snedvridet opinionsklimat, som ytterligare förvärrades av den forcerade tidtabellen. Ända sedan det tyska jätteföretaget E-ON kuppartat försökte landstiga invid Hästholmen våren 2007 har opinionerna i Lovisa med omnejd blivit ”ofrivilligt” kärnkraftsvänligare. Av rädsla för först E-ON och sedan Fennovoima har stödet för Fortum ökat på ett sätt som antagligen inte motsvarar de faktiska opinionerna då konkurrens inte längre föreligger. Vi kan, och borde, alltså nu verkligen fråga oss hur vi egentligen vill ha det med den kärnkraft vi redan har. Vill vi faktiskt förlänga det beroendet långt in i framtiden? Och med en tillbyggnad som handlar om avsevärt mer än att ersätta de nuvarande reaktorerna eftersom den nya är dubbelt större än de nuvarande reaktorerna tillsammans. Jag har under många år försökt bilda mig en uppfattning om kärnkraftens totalekonomiska och sociala effekter, inte minst på lokalplanet, och kommit till att dess positiva effekter (fr.a. ekonomiska) är starkt överdrivna jämfört med de negativa (kylvattenproblem, radioaktiva utsläpp, högaktivt avfall, sociala och psykologiska problem etc.). Lovisa kan, och bör, också kunna leva utan detta på många sätt besvärliga beroende. (Se vidare min artikel ”Kun Loviisa atomisuukon sai”, i antologin Ydinvoima, valta ja vastarinta från 2004.)

6. Mest utslagsgivande för beslutet att gå vidare har kanske paradoxalt nog varit de överraskande starka och negativa känslor frågan väckt. Som om Lovisas framtid skulle stå och falla på om statsrådet nu beviljar Fortum rätt att bygga i framtiden (vilket vi inte ens vet om de gör; de nuvarande reaktorernas driftstillstånd går ut först om nästan 20 år). Jag har svårt att förstå de närmast panikartade känslor som tycks ha drabbat många i Lovisa, också bland dem som varit skeptiska till kärnkraft. Enligt tidigare gjorda mätningar torde en betydande del av beslutsfattarna i den nya kommunen inte vara speciellt entusiastiska över en tillbyggnad. Det enda riktiga, konsekventa och demokratiska är att pröva den saken i det enda folkvalda forum som finns för ändamålet, dvs. fullmäktige i det nya Lovisa, i enlighet med andan i lagstiftningen. Det handlar trots allt om det största tänkbara beslutet i kommunen, med konsekvenser långt, långt in i framtiden.

Thomas Rosenberg