Till: Thomas Rosenberg och Lovisarörelsen. Kopia till de rättslärda professorerna Staffan Westerlund (Sverige) och Lars D. "Lala" Eriksson

Medan du, Thomas, vistades i Lettland, ringde Lala. Han sade att kärnenergilagen går före kommunallagarna. Således borde besvär mot beslut angående placeringen av kärnkraftverk ske med hänvisning till kärnenergilagen. ( http://www.finlex.fi/sv/laki/alkup/1987/19870990 )

Att det förhåller sig så är väl egentligen inte någon nyhet för någon av oss. Jag vill inte heller påstå att ert "Besvär över beslut i Lovisa fullmäktige 13.5.2009, 155 §" och 156 §" (jfr föreg. inlägg) är värdelöst, trots att det alltså inte torde hålla i juridisk mening.

Men till saken: Skulle vi tillsammans kunna utarbeta ett besvär med hänvisning till kärnenergilagen och till andra lagar, som kan tillämpas i detta fall?'

Övriga lagar vi kunde hänvisa till är vad jag kan förstå grundlagar och grundläggande internationella avtal. T ex 'Convention on Environmental Impact Assessment in a Transboundary Context' (Esbokonventionen, 1991)

Det gäller alltså nya kärnkraftverk i Lovisanejden och egentligen utbyggnaden av kärnkraften överhuvudtaget.

Besvärsställaren skulle, så tänker jag mig, bestå av en grupp lovisabor ("Lovisarörelsen") inklusive Thomas och undertecknad (undertecknad blir vid årsskiftet 2009-2010 lovisabo i och med att Pernå, min nuvarande hemkommun, fusioneras med Lovisa). Vi skulle sträva till att få vårt besvär prövat i alla rättsinstanser inklusive internationella domstolar och till att få det publicerat på flera olika språk.

För min egen del (det kan f.ö. nämnas att jag är en äldre man och farfar, född år 1947, dvs två år efter bomberna över Hiroshima och Nagasaki) känner jag mig medansvarig för att detta historiska misstag, dvs utbyggnaden av kärnkraften, håller på att upprepas. Att människorna i sitt bottenlösa oförstånd begick detta misstag under en tidigare period av samhällets historia ( som råkar sammanfalla med mina egna ungdomsår, dvs nittonhundrafemtio-, sextio- och sjuttiotalen) är om inte förlåtligt, så kanske åtminstone i viss mening förståeligt. Men eftersom jag är en tänkande och kännande varelse känner jag mig djupt kränkt för att jag tvingas medverka till att misstaget upprepas. I mina ögon saknar den ekonomiskt-politiska makt som tvingar mig att medverka i detta brott mot mänskligheten legitimitet.

Författaren till boken "Litet är vackert" har uttryckt liknande tankar och känslor i följande passage:

Inget välstånd skulle kunna rättfärdiga att man hopar stora kvantiteter höggradigt giftiga ämnen som det inte finns någon metod att göra "säkra" och som förblir en oberäknelig fara för hela skapelsen under historiska eller till och med geologiska tidrymder. Att göra något sådant är en förbrytelse mot livet självt, en förbrytelse som är oändligt mycket allvarligare än något brott som någonsin har förövats av människan. Tanken att en civilisation skulle kunna bygga på en sådan förbrytelse är en etisk, andlig och metafysisk vanskaplighet. Den innebär att man skulle sköta människans ekonomiska affärer som om människan inte betydde någonting." -- E.F.Schumacher

Hälsningar,

 - Mikael

Mikael Böök * book at kaapeli.fi * gsm +358(0)-44 5511 324 * http://www.kaapeli.fi/book/ * http://blogi.kaapeli.fi/book/ * http://blog.spinellisfootsteps.info/